Maria H Liljeblad – Parallella processer i ett litet hus i Alby
"Jag har ett hus i Alby. Här arbetar jag med olika skriv- och fotoprojekt. För att ha råd med huset hyr jag ut rum till olika människor. Genom mina inneboende blir jag ständigt påmind om vår tids stora problem. Rasism, våld, krig och människors villkor här och i övriga världen.
Medan jag sitter instängd i mitt rum i huset pågår ett surr av skype-samtal på en rad olika språk. Tonlägen höjs och sänks i olika rytmer. Affärssamtal avhandlas och gräl mellan kärlekspar skriks. Föräldrar längtar efter sina barn. Snyftningar…
Själv grälar jag med fotografiet och dess förbannade estetiska fixeringar. Går det över huvud taget att berätta djupgående om komplexa skeenden med fotografi? Det är ju bara en jävla marknadsyta. Nyhetsjournalistiken matar oss ständigt med bilder. Vi behöver många olika sätt att berätta om vår tid… Varför håller jag på med den här jävla skiten…? Jag gör mig ständigt skyldig till stöld och översitteri när jag fotograferar…
Sitter och grubblar när det knackar på dörren… Maria, vill du fika? Ulla står i dörröppningen och lockar med mig ut till köket. Alla i huset samlas runt en härlig äppelpaj. Det är just här, vid ett litet furuköksbord, som alla personliga öden berättas och formuleras. Här försöker vi hitta gemensamma nämnare. Vi hittar fram till vår mänsklighet genom att dela med oss av våra liv. Här är det muntliga berättande det viktiga. Det muntliga med dess mimik och gester. Tillsammans skapar vi en tillåtande atmosfär i vilken vi leker och skrattar. I den andan fotograferar jag. Det blir en slags dokumentär teater.
Går in i mitt rum och mal ner det här i en estetisk malkvarn och upp stiger detta… Maximum is best. En arg och frustrerad megafon inlindad i små experimentella papperslappar".
– Maria H Liljenblad
